Nu har jag äntligen bokat en klipptid. Efter 3:e eller 4:e försöket så hade Carita öppet så jag kunde boka.

Gittan kände inte igen mig först. Men sedan när Anna frågade om hon jobbat med min mamma så såg hon att det var jag. Att hon såg det på mitt leende och när jag skrattade. Gittan var underbar, även om jag inte kom ihåg henne.

Så den 2:a februari har jag tid klockan 16. Jag är redan nervös. För jag vet vad som väntar. Att prata om mamma.

Jag gick i mammas klackiskor på hennes begravning.

/F.