Jag erkänner.

Jag måste erkänna att jag blivit väldigt ärlig på min blogg. Men jag har insett att jag ser min blogg som en slags dagbok. Att få skriva av mig allt som ligger och trycker mot bröstet. Att få lätta på mitt hjärta.

Jag ser den också som ett stöd till andra som är i en liknande situation som mig själv. Jag blir väldigt glad när jag läser kommentarer från personer som skriver att dom i princip känner likadant som jag skriver. För då vet jag att dom tar stöd av min blogg och att jag kan hjälpa andra att förstå sina känslor som dom kanske inte visste att dom hade.

Så det jag skriver i min blogg är inte för att man ska tycka synd om mig eller för att jag vill stå ut. Jag skriver den för min egen skull och för andra som är i liknande situation. Jag vill också få andra att förstå vem jag är och hur mitt liv ser ut. Hur stor del min mamma har i mitt liv. Men bara för det vill jag inte bli annorlunda behandlad bara för att min mamma inte finns längre.

Jag delar inte bara med mig av min sorg. Jag delar också med mig av min gläjde.
Jag kan faktiskt vara glad också.

Ps. Jag älskar dig också Ida. Så himla mycket. Ds.

Kommentarer
Postat av: ellen

Så jävla bra skrivet Felicia, skit förfan i vad andra tycker. Du är bland de finaste människorna jag känner, och folk som kollar snett och inte orkar läsa din blogg behöver ju inte ens ägna någon energi åt att gå in på den. Du är stark, starkare än du tror!

2009-10-15 @ 22:41:36
Postat av: Matilda - kampen ur en fobi

Jag håller med dig och det är av precis samma anledningar jag bloggar. Bloggen är väl den nya tidens dagbok :)

2009-10-16 @ 14:55:18
URL: http://attlevamedfobi.blogg.se/
Postat av: ina

är du bra på design? kan du hjälpa mig isf?

2009-10-24 @ 15:07:00
URL: http://stocklyn.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0