Rimligt eller orimligt?
Och just nu, när jag är rent utav fly förbannad på min pappa så får jag tårar i ögonen för att jag är så glad att jag fortfarande har honom kvar i livet. Jag är förbannad på honom och samtidigt glad att han är kvar i mitt liv. Låter det alls rimligt?
Jag kan inte säga att jag vet att andra barn önskar att deras mamma eller pappa vore död för att dom tycker att dom är trög, dum eller orättvis mot en. Men jag kan tänka mig att vissa barn önskat så om sina föräldrar.
Idag blev jag först förbannad på honom. Sen önskade jag det mest förbjudna i hela världen för mig, att det skulle ha varit honom och inte mamma. Sen fick jag tårar i ögonen för att jag är så glad att han fortfarande är vid liv idag. Låter det alls rimligt?
Jag tror att det är ganska normalt för barn med två föräldrar kvar i livet att önska att dom var död när dom varit trög, dum och orättvis mot en. Och för barn som mig som bara har en förälder kvar i livet så vet jag inte om det är normalt att önska att den levade föräldrer var död i stället för den döda föräldern.
Men jag är samtidigt glad att pappa fortfarande lever, ändå om jag är fly förbannad på honom.
Så jag ska fortsätta vara förbannad på honom, men jag kommer ändå vara glad att han fortfarande är kvar i livet.
För hur förbannad jag än kommer vara på honom så kommer ett dödsbud om hans död krossa mig lika mycket ändå. Så jag är glad att han lever idag.
Min pappa.
sv: Haha men 27 är kallt och nog kallt. Det är illa då med :)
Jag googlade runt och hamnade automatiskt på din sida. Nu har jag suttit här framför min dator och läst din blogg i timmar. Det är den mest gripande blogg jag läst någon gång. Jag har gråtit mig igenom den. Så otroligt bra du beskriver dina känslor. Det värsta som finns i livet är motsattsen döden av en närstående. Statistiskt och biologiskt sett så kommer min mamma att också dö före mig. Den dagen vågar jag inte tänka på. Men vad är det som säger att det inte blir tvärtom? Jag kan lika gärna dö före min mamma. Sånt vet man aldrig. För ungefär 6 år sedan var jag riktigt sjuk och hade inte jag fått rätt diagnos då som tog 16 år av mitt liv att få så hade jag inte levat idag. Har mist nära människor som har lämnat livet alldeles för tidigt, men har turen att ha båda mina föräldrar kvar. Tänk att en död männniska ibland kan vara så närvarande i drömmar, i tankar, i känslor, i luften. År efter år är det så, som något som klistrar sig fast som ett födelsemärke. Vilken otroligt fin blogg du har. Tack för att jag fått läsa i den!!!
sv till amanda;
tack så himla mycket för dina ord och vad kul att du har hittat hit. :) dina ord värmer, det ska du veta. tack åter igen! :)
Vad bra. :)
Du tar upp många funderingar kring liv och död i din blogg och det passar mig bra som själv har mycket såna funderingar.
Det är en sak jag skulle vilja fråga dig som jag aldrig frågat nån annan förut.
Jag älskar självklart mina föräldrar men tror aldrig att jag sagt det till dom.
Jag vet att mina föräldrar tycker om mig också men de har inte sagt det särskilt ofta till mig heller.
Jag har aldrig heller hört att mina syskon sagt det till mina föräldrar, men det är klart att dom också gör det.
Jag och min mamma har en väldigt bra och nära relation, jag försöker visa uppskattning mot henne och pappa och dom mot mig.
Jag säger mycket vad jag tänker och känner, men i våran familj har bara såna ord inte varit så vanligt.
Tror inte att min mamma brukar säga det till min mormor heller och tror inte heller att min mormor brukade säga det till min gammelmormor.
Men jag har alltid tagit det som en sjävklarhet att mamma vet att hon är och förblir nummer ett av alla människor som finns för mig.
För mig skulle det kännas konstigt att säga det till min mamma fast jag tycker om henne.
Men det är nog också för att vi alltid har visat sånt och inte pratat om det.
För mig har det alltid känts som att mamma vet vad jag tänker och kan se sånt som ingen annan i världen kan se, det har jag alltid tagit för givet.
Så det jag undrar nu är om du tycker att man också borde använda ord istället för att BARA visa det.
Vad bra. :)
Du tar upp många funderingar kring liv och död i din blogg och det passar mig bra som själv har mycket såna funderingar.
Det är en sak jag skulle vilja fråga dig som jag aldrig frågat nån annan förut.
Jag älskar självklart mina föräldrar men tror aldrig att jag sagt det till dom.
Jag vet att mina föräldrar tycker om mig också men de har inte sagt det särskilt ofta till mig heller.
Jag har aldrig heller hört att mina syskon sagt det till mina föräldrar, men det är klart att dom också gör det.
Jag och min mamma har en väldigt bra och nära relation, jag försöker visa uppskattning mot henne och pappa och dom mot mig.
Jag säger mycket vad jag tänker och känner, men i våran familj har bara såna ord inte varit så vanligt.
Tror inte att min mamma brukar säga det till min mormor heller och tror inte heller att min mormor brukade säga det till min gammelmormor.
Men jag har alltid tagit det som en sjävklarhet att mamma vet att hon är och förblir nummer ett av alla människor som finns för mig.
För mig skulle det kännas konstigt att säga det till min mamma fast jag tycker om henne.
Men det är nog också för att vi alltid har visat sånt och inte pratat om det.
För mig har det alltid känts som att mamma vet vad jag tänker och kan se sånt som ingen annan i världen kan se, det har jag alltid tagit för givet.
Så det jag undrar nu är om du tycker att man också borde använda ord istället för att BARA visa det?
