Bygga pussel.
Sen har jag också tänkt att jag kan komma över sorgen om jag lär känna henne. Och jag kan inte låta bli att se samband mellan det här. Det stora svarta hålet och att lära känna mamma.
Jag har ingen helbild av min mamma. Jag känner henne inte för jag fick aldrig chansen. Jag har bara små pusselbitar av henne.
Sakta men säkert lär jag känna henne genom att fråga ut de som stod henne närmast. Sakta men säkert får jag en helhetsbild på henne. Sakta men säkert pusslar jag ihop bitarna som bestod av min mammas personlighet och erfarenheter.
Sakta men säkert fyller jag det stora gapande svarta hålet med mitt pussel av mamma. Sakta men säkert kommer jag komma förbi sorgen efter henne. Sakta men säkert kan jag gå vidare och minnas min mamma som hon var.
Sakta men säkert kommer jag må bra igen.
<3
Tänker på dig gumman. Så mycket! <3 Jag förstår precis vad du menar. Även om jag fick lära känna min mamma lite grann så fanns det och finns så mycket som jag inte visste/vet. Men att göra precis som du gör, prata med dem som kände henne från början till slut gör en varm i härtat.
När man tillexempel får höra om den gången då mamma höll på att inreda ett tittskåp som hon så ofta gjode, och allting bara gick fel. I ren ilska stampade hon i golvet och tjöt i tårar, stampade uppför trappen och satt i rummet en stund och tjurade, sen kom hon ner igen lika söt och glad som alltid med nya krafter och energi. Så envis och söt. Och även om man inte var där kan man föreställa sig hela scenen framför sig och skratta med värmen i hjärtat.
Något som hjälpt mig var faktiskt det att en gång för många år sedan gick jag och mamma igenom en kallvinda som fanns i mitt rum, jag var väl en 7-8 år. Vi hittade en kartong som innehöll minnen från hela mammas uppväxt, hon visade och berättade om föremålen, där hade hon också några dagböcker från tonåren och jag ville såå gärna läsa dem med henne. Men ja, som du kanske förstår var jag för ung för att få ta del av det som stod där i. ;) Men hon lovade att när jag blivit 15 år skulle vi ta fram dem och läsa. När mamma gick bort glömde jag att de ens fanns, men återfann kartongen efter något år. Jag var över 15 år och bestämde mig för att jag aldrig skulle läsa igenom dem, eftersom det var sagt att "vi" skulle göra det. Trots detta kom böckerna fram igen efter något år i och med att min syster hittat dem, vi läste tillsammans och det var bland det bästa jag gjort. Så många av hennes minnen som lever vidare genom oss och som vi kan plocka fram och tänka på, trots att vi inte ens fanns då de utspelat sig.
Ta reda på så mycket du bara kan gumman, för mig känns det som om det hjälpt massor, som om man har mer gemensamt också. Jag vet inte riktigt vad jag mer ska säga. Du är stark och så underbar, och du ska veta att jag alltid kommer finnas här.<3
