Något som jag saknar i mitt liv är hästar. Jag är i grund och botten är hästtjej. Har alltid tyckt om hästar. Jag gick ridskola i nästan tre år när jag var yngre. Men jag slutade på grund av att hästskolan jag gick på var så dålig, plus att en del hästar där var väldigt irriterade och uttråkade av att en massa ungar red på dem dag ut och dag in.

Jag kommer ihåg en häst där som jag verkligen älskade. En vit liten ponny som hette Zimba. Han var en lat liten snutt. När jag kom till stallet hällsade jag alltid på honom. Och när vi hade en liten utställningstävlig så gjorde jag honom jätte fin med en tjock inbakad fläta i manen, en liten fläta i svansen och skinande ren. Självklart vann vi och jag fick en rosett för det.

Jag ska också erkänna att jag är lite rädd för en del hästar. För energiska hästar skrämmer mig och jag skulle aldrig kunna hantera en sådan pågrund av min nervositet. De små brukar vara mest sura men en sådan kan jag iaf hantera. Den perfekta hästen för mig är en lugn men ändå pigg häst, en snäll häst helt enkelt.

En utav mina framtidsdrömmar är att skaffa mig två hästar. En Falabella som jag kan pyssla om och en Fjording som jag kan rida själv.

Jag saknar att få sköta om en häst. Att få sitta på en hästrygg och rida runt i naturen. Att vistas i ett stall och känna hästlukten och mocka skit. Underbart!