Tankar som måste ut.
Jag är inte emot abort. Jag är bara emot att göra abort själv, alltså att själv måsta göra det.
Så skulle jag bli gravid, oplanerat och att Andreas inte skulle vara redo...skulle jag inte göra abort. Ja jag skäms lite över att erkänna det. Jag känner mig oerhört egoistisk och fördjävlig mot honom.
Ska först klargöra: Jag är inte gravid. Att bli gravid är något jag ständigt tänker på. Vill bara skriva ner mina tankar.
Skulle jag bli gravid nu hinner jag gå ut skolan. Andreas jobbar. Visst, timlön gör att hans lön ser annorlunda ut månad efter månad, men det är ett jobb. Jag har pengar nog att köpa en lägenhet men hjälp av min pappa. Visst, jag har själv ingen inkomst förutom den inkomst mammor får när det får barn, vilket jag inte vet hur mycket är. Stöd från föräldrar finns (hoppas jag). Jag skulle direkt skaffa ett helgjobb tills jag skulle föda. Skulle lägga undan pengar varje månad till nödvändiga saker ett barn och nybliven mamma behöver.
Vad jag försöker säga är att jag skulle göra vad som helst för att få det att gå ihop. Jag försöker nog också övertyga mig själv att jag kan få barn nu också. Och varför skulle inte det gå? Det går faktiskt. Jag fyller snart 19, Andreas snart 21. Vi har snart varit tillsammans i 5 och ett halvt år. Äsch, skit i våra åldrar, har ingenting med saken att göra.
Skulle jag bli gravid nu skulle jag inte göra abort. Finns inte en chans. Hur egoistisk och fördjävligt jag än må vara. Jag klarar inte av det. Jag tror inte killar vet vad en abort innebär. Man behöver inte göra något med deras kropp och jag tror inte ens en del killar mår dåligt heller. Jag vet att Andreas skulle känna en viss sorg över OM jag skulle göra en abort. Både av att se den totala sorgen i mig men själv känna sig tom ett tag, precis som jag skulle känna mig. Han är ju snart 21. Jag menar mer lite yngre killar. Det behöver inte alls vara så, bara en teori enligt mig. Vad en kvinna måste gå igenom när det gäller en abort tror jag ingen förstår föränns man är i den sittsen. Först få veta att man är gravid och veta att man inte kan behölla det. Sen att ta en tablett och genomgå en stor blödning som gör ont. Eller boka en tid på sjukhuset. Fara in, vänta på sin tur, få byta om, få nålar instickna i sig med en massa vätska. Få vänta yttligare på att få åka in till operationssalen. Väl där, bli nersövd och låta läkare gå in mellan benen på en och skrapa och suga ut ett så kallat emrio på några centimeter, som faktiskt ser ut som ett barn i miniatyr. Sen vakna upp med viss smära och bortdrogad. Och veckorna efter det känna en sorg och en tomhet som ingen kille någonsin kommer att få uppleva, eller ens vet hur det skulle kännas.
Nej, att jag skulle göra abort låter hemskt för mig. Jag skulle ALDRIG göra abort. Förlåt (menat till min pojkvän), men jag kan inte.
Jag får hoppas att jag inte blir gravid under den tiden Andreas inte är redo. För jag vet inte hur det skulle sluta om jag vägrar göra en abort. Skulle han lämna mig? Skulle jag aldrig få kalla honom min pojkvän, min fästman, min anda hälft, om jag vägrade?
Nej, jag är lite deprimerad just nu. Jag har gått omkring med de här tankarna väldigt länge nu. Jag behövde få ut dem.
Att bli gravid tidigt och klara av att ta hand om ett barn när man är ung är så olika från person till person. Om jag tex tittar på min egna mamma som fick mig när hon var 17 år. Så tror jag faktiskt att du/ni skulle klara av det. Det beror ju på hur mycket man tycker om barn eller om man hellre vill supa. Jag själv tycker om barn väldigt mycket. Men känner att jag får vänta något år med att skaffa barn! Känns lite ungt än så länge. hoppas det blir snart för er så slipper du vänta ihjäl dig! ;) :)
Hej!
Jag råkade hamna på din blogg för över ett år sen. Jag kände så väl igen dina känslor för jag hade exakt samma! Fast jag är 5-6 år äldre än dig. Ville så gärna ha barn men min pojkvän kände sig inte redo. Plus att det inte var bra tajming, vi pluggade båda. Bara nån månad efter att jag läst din blogg blev jag gravid. Inte alls planerat! Men vi var inte superförsiktiga heller. Vi blev superglada, min pojkvän med! :) Han förklarar det så att fast han inte var redo före så bara blev han det helt enkelt när han viste att han skulle bli pappa. Idag är vår son 4 månader gamal. Han är helt underbar och vi älskar honom otroligt mycket! Jag trodde jag skulle vara mer förberedd än min man (vi gifte oss i sommras) bara för att jag hade längtad mer, läst mer och var mer engagerad i barn. Men det blev inte alls så. Det jag drömde om var inte i närheten av verkligheten. Det är ju aldrig så, för att få barn är något man inte kan riktigt förbereda sig för eller veta hur det blir förrens man är där. Det var väl bara det jag skulle säga :)
Men jag hoppas att du får ditt barn nån gång snart i framtiden, det är absolut det bästa! Även om det kan vara riktigt jobbigt ibland att vara förälder...
