Det här med att acceptera sig själv för den man är och hur man ser ut är svårt. Klart som fan de är svår för mig just nu när jag bara sitter hemma och lökar sönder och är allmänt deprimerad. Jag minns inte sist jag var så här missnöjd över mig själv. Tror aldrig jag varit så här missnöjd över mig själv, ever. Inte bara av hur jag ser ut, utan också min livssituation.

Jag vill bara börja mitt liv, nu. Det känns som att jag bara tar stora steg bakåt hela tiden. Men det är väll bara ett bra tecken, att jag bara vill framåt? Att jag ändå inte gett upp totalt?

Sen är det ju inte helt enkelt att göra de när man bara får a hard time about it. Inget stöttande, bara negativt och klagande. Can't wait to get out of here och börja på nytt. Den här miljön trycker ner mig så djävulskt! Jag behöver miljö- och rutionombyte.

Jag försöker ju, så varför möts jag inte halvvägs? Varför är det bara jag som försöker?