I november förra året skrev jag ett inlägg om att man skulle prata om sin döda förälder. Det var även en utmaning för mig. Det är inte lika lätt som man tror. Men med tiden har jag faktiskt tagit småsteg framåt och pratat mer om min mamma.

Blickar jag tillbaka till då jag var liten så berättade jag gärna om att min mamma var död, att hon hade drunknat. Berättade gärna historien jag fått höra om hur det gick till. Sen när jag blev lite äldre pratade jag knappt om min mamma alls. Nästan alla visste att hon var död och frågade inte något om henne. Jag kände mer och mer att det var svårt att prata om henne. För saknaden och längtan efter henne blev större och större. Det var jobbigt när pappa eller mormor tog upp mamma som ett samtalsämne. Jag kan även idag känna att det är jobbigt att prata om henne, självklart är de det.

Men idag. Idag har jag kan jag stolt säga att jag allt mer kan prata om min mamma. Jag har tagit upp mamma själv med min mormor. Fått höra lite om hennes barndom. Pappa har berättat roliga historier om henne. Jag har tagit upp mamma väldigt mycket i skolarbeten. Hållit två tal i svenskan om henne. Vågat så där framme och berättat om hur viktigt det är att ha en förebild och att min förebild är död, men att hon ändå är min förebild. Stått och berättat om mina namns histora. Att jag hette Anna Maria Felicia Beckman när jag döptes och att jag fick mammas namn som mellannamn när hon dog, att jag bytte till pappas efternamn då också. Att Susanne betyder lilja, att det var en kul grej, eftersom mamma har en skogslilja på hennes gravsten.

Jag kan ännu känna ett visst obehag när jag pratar om mamma. Jag är fortfarande nervös i kroppen när jag pratar om henne. Jag tror inte den där obehagla känslan någonsin kommer försvinna helt. Men att det kommer bli lättare och lättare att prata om henne. Min mamma förtjänar att pratas om, att kommas ihåg. För vad jag har fått veta hittills så var hon en underbar och generös person. Alla döda förtjänar att pratas om och kommas ihåg som de underbara personer de var.

Jag ångrar att jag inte pratat om mamma under min uppväxt. Jag har dåligt samvete över de. Men självklart har det blivit så när det aldrig pratas om henne här hemma. Man kan inte gå och vänta själv på att hon ska tas upp. Man måste ta steget själv. Sen är det viktigt att inte tro att om man tar upp den döda föräldern som ett samtalsämne för den levande föräldern, att den föräldern blir ledsen osv. Självklart blir den ledsen, men man kan inte alltid ta hänsyn, man måste tänka på sig själv också. Vill du prata om din döda förälder med din levande förälder så ska du göra det. Jag tror inte den levande föräldern har något emot det alls. Det är viktigt för ditt bearbetande av sorgen. Prata om din döda förälder.