Min pappa sa en gång till mig att jag är så lik min mamma. Att jag ser ut som henne. Att jag är som henne i sättet. Att jag går som hon. Och att jag pratar som hon.

Människor som kände mamma när jag levde säger att hon var så godhjärtad, generös och tänkte väldigt mycket på personerna i sin närhet. Hon hade humor och ett skratt som smittade.

Jag har ingen aning om hur min mamma gick och rörde sig. Där kan jag bara lita på pappas ord. Och man låter inte som man själv tror att man gör när man pratar. Hur man egentligen låter när man pratar kan man bara veta om man spelar in sin röst och sedan spelar upp det. Det gjorde jag igår. Jag spelade in när Andreas och hans bror höll på att retas med varandra och där jag själv pratar. Och när jag spelade upp det sedan så blir jag chockad när jag hör min röst. Det var inte chocken om att veta hur jag egentligen låter som slog mig först, det var det som slog mig sen. Det som slog mig var hur lik jag lät min mamma i rösten.

Mammas röst kommer jag ihåg. Det är det starkaste minnet jag har av henne. Vi är två helt olika personer, jag och min mamma, så självklart har vi olika röster. Men igår fick jag det bekräftat. Jag pratar som min mamma. Även om vi inte har samma röst så är våra röster så nära det kan bli att låta likadant.

Känslan att veta att jag är så lik henne förstärkar bara känslan av att hon är en stor del av mig. Hon lever vidare inom mig.