I rum utan ljus.
Snälla låt det bli fredag, jag vill ha min älskling.
Min "nya" video är klar.
Vad hade du väntat med livet som varit?
Uppåt och neråt.
Nu hoppas jag vid "gudarna" att min Andreas kommer hem i helgen från jobbet som planerat. Vet annars inte hur jag ska orka med allt detta på en och samma gång. Skola, sorg, smärta, saknad, irritation, ilska m.m. Behöver min trygghet.
Mama misses you.
Kom hem nu...
Saknar din närhet.
Saknar hela dig.
Min älskling.
Vilodag.
Annars är det rätt dåligt. Det var också en anledning till att jag stannade hemma.
Bara min pojkvän får komma hem så blir det lite bättre.
Så, idag har jag bara unnat mig Grey's Anatomy. Och det lär de bli hela kvällen. Mitt psyke orkar inte med att plugga. Så det får bli imorgon istället. Nu till Grey's igen.
Helt misslyckat.
Min pappa kommer alltid lika oväntat som vanligt att vi ska till graven. Igår sa han att vi skulle dit när jag var påväg till skolan. Lika oväntat som vanligt. Under skolan tänkte jag inte så mycket på det. Men sen kom jag tillbaka till verkligheten när jag satt på bussen hem. Började inse att jag faktiskt skulle till mamma och plantera nya blommor. Att jag faktiskt skulle stå framför hennes grav och försöka hålla tillbaka allt.
Men på ett sätt såg jag fram imot av att få fara dit. För jag har ju velat göra det. För att jag är där allt för sällan. Men jag ville bara bryta ihop när jag for därifrån. Allt gick åt fanders. Pappa tog med sig min halvbror. Det blev inte rätt blommor som vi brukar ha. Jag ville bara därifrån, för det var inte så jag ville ha det.
Jag ville att endast jag och pappa skulle fara dit. Jag ville att vi skulle köpa rätt blommor. Jag ville att vi skulle hjälpas åt att plantera dom. Jag ville fara därifrån och känna att vi gjort något bra för henne och för oss.
Men så blev det inte alls.
En läckerbit.
Johan Fransson! Klapp x5.
Idag har jag varit på hockey med Sandra gumman. Det var fruktansvärt underbart! Vilken känsla. Har inte insett hur glad jag blir av hockey. Så det kommer bli en hel del hockey framöver. Min favorit gjorde 2 mål, höhö. Och Luleå vann med 8-2. En mycket bra match! Ett minus var att det satt två gubbar bakom oss som skrek åt allting.
Bild: Hockeysverige
Nu blir det lyxmiddag.
Vad skulle jag ta mig till utan dig?
Utan honom vet jag inte jag skulle ha klarat av min sorg, smärta och saknad. Jag hade inte varit samma person utan honom. Utan honom vet jag inte om jag funnits i nuläget. Jag tackar honom varje dag för att jag orkar stå på två ben idag.
Utan honom skulle jag inte orka leva.
Jag älskar dig Andreas.
Jag vill men det gör för ont.
Jag vet inte om det är för att det är för smärtsamt eller om jag bara inte vågar. För det har inte pratats om mamma så mycket under min uppväxt utan henne. Och mitt senaste besök hos henne så höll jag på att falla ihop av smärtor.
Men jag vill hälsa på henne, jag vill prata om henne. Men jag klarar inte av det själv. Mitt hjärta klarar inte av det själv.
Jag saknar henne. Jag vill sitta bedvid henne och vet att hon är så nära som hon kan bli. Jag vill veta allt om min mamma. Precis allt. Jag vill fylla den tomhet som finns i mig. Jag vill fylla den med mamma. Jag vill fylla tomheten som blev till när hon togs ifrån mig.
Jag vill ha min mamma tillbaka.
Jag är med i Fokis tävling.
Detta är armbandet jag ska försöka vinna.
Mer fina saker hittar du på Cocoo.se
Zero energy.
Det kommer bli skönt sen när jag blir ensammen här i huset. Alla ska bort medans jag ska ligga i soffan och se på Grey's Anatomy. Och så måste jag plugga lite glosor. Har redan läst lite nu. Men kände hur den sista energin bara forsade ur mig.
Hoppas på lite extra krafter efter maten och lite Grey's tittande. Och så ska jag ju till läkaren imorgon. Få bort lite tyngder från mina axlar.
Jag somnar snart...
Jag behöver verkligen min pojkvän. Det här går bara inte.
This is my song.
Och alltid när jag kom dit gick jag och rotade i farmors skivor. Jag slog alltid på samma skiva. Elvis Presley. Jag satt alltid och nötte samma låt. Jag använda steriodosan till piano solot och gitarr solot. Och jag dansade alltid till. Jag blev aldrig less. Och jag har inte blivit less på låten än. Det är absolut en av mina favoritlåtar. Det är min låt.
Låt mig presentera Elvis Presley med A Big Hunk O'Love. Min låt.
Även om jag var lugn som barn så gjorde Elvis mig till ett litet busfrö.
Den tjougonde september tvåtusennio.
Idag har jag och Andreas varit tillsammans i 4 år & 1 månad. Idag har vi varit förlovade i 1 månad.
Jag älskar dig så oerhört mycket Andreas. Jag kommer aldrig att tröttna på att säga det.
Jag älskar dig Andreas.
Trying to live.
Det är det enda sättet jag kan komma på för att orka kämpa mig igenom det som är tungt just nu.
När jag var liten älskade jag att klä upp mig med mammas smycken,
det fick mig att må bra. Så i hopp om att allt ska bli lite bättre så ska
jag även göra det nu tills Andreas kommer hem.
I want you back.
Jag saknar min mamma. Jag vill ha hon här.
Baaam, kniven i hjärtat. Om och om igen.
Jag tycker inte om det här.
Imorgon far jag till svärmor.
Sorgen blir allt starkare.
När jag gick på dagis efter min mamma dog så satt jag och grät och skrek efter henne. Jag grät och grät och skrek mamma rakt ut. Men ingen satt sig bredvid mig och tröstade mig. Ingen. Tillslut så slutade jag gråta och gick och lekte med dom andra barnen som om inget hade hänt. Precis som små barn gör. När man till exempel fallit och skrubbat knät. När någon har blåstrat om en och blåst på såret så går det över och man återgår till det vanliga, som om inget har hänt.
I nio års ålder så frågade pappa mig om jag saknade mamma. Han sa att det var okej att sakna mamma. Och helt oförberett så bryter jag ihop i gråt. Skriker att jag saknar henne jätte mycket. Jag minns att jag själv inte var beredd på att bryta ihop som jag gjorde. För jag gick inte och saknade mamma varje dag som jag gör nu. Och när jag bröt ihop framför pappa så kände jag knivhuggen i hjärtat för första gången. Den kvällen låg pappa bredvid mig tills jag somnade.
Det var inte alls lika smärtsam att besöka hennes grav som det är idag. Det var som en självklarhet att besöka mammas grav med pappa varje årsdag och haloween.
Först i tolv års ålder började jag känna att sorgen började svida mer och mer. Ett år senare när jag var tretton så kunde jag inte stå ut med den stora saknaden jag hade. Jag visste inte vad jag skulle göra åt smärtan. Visste inte hur jag skulle hantera den. Så jag började skada mig själv. Jag var desperat av att få bort smärtan i bröstet.
Pappa märkte hur jag blev sämre och sämre. Så vi sökte upp en psykolog till mig. Sen dess har jag besökt en psykolog med olika mellanrum. Försökt lära mig hur jag ska hantera saknaden, sorgen och smärtan. Och jag börjar mer och mer förstå hur jag ska hantera dom. Börjar förstå sorgen efter min mamma. Och ju mer jag förstår den, desto mer smärtsam blir den. För nu går jag varje dag och saknar min mamma, känner sorgen och knivhuggen i hjärtat.
Idag är det väldigt smärtsamt att besöka hennes grav. Sist jag var där kunde jag inte svälja klumpen och bita ihop. Jag höll praktiskt taget på att falla ihop av all den smärta jag hade i hjärtat. Hade inte min pojkvän hållt i mig hade jag fallit. Så jag föll i hans famn istället, kippande efter luft med floder av tårar på mina kinder, tvingade fram orden att jag saknar henne så himla mycket och att det är så jobbigt.
Ju äldre jag blivit ju mer har jag förstått sorgen efter min mamma. Men jag lär mig fortfarande att hantera den. Små steg i taget. 
Jag känner din närhet varje dag.
Plugga kanske?
Men nej! Nu ska det pluggas historia!
Men sen kanske det blir Grey's Anatomy..... Jo! ;)
Jag blir knäpp!
Puss puss puss puss puss puss puss puss!!!!!!!
En liten snabbis.
Idag efter skolan åker jag till min pojkvän och sover där. Tyvärr så måste jag sitta och plugga när jag är hos honom och det hatar jag verkligen. Man vill ju bara ta det lugnt och inte fördriva tiden med det när man är med honom. Blä.
Är det bättre idag? Verkligen inte.
I am broken.
Idag är en dålig dag. I dag är verkligen en sån där "jag vill ha mamma här just nu." dag. En sån dag då jag saknar henne extra mycket. En sån där dag man håller på att falla ihop i tårar hela tiden. En sån där dag som man bara vill lägga sig ner på golvet och skrika. En sån dag man måste klämma fram en massa falska leenden. En sån dag då man får svälja klumpen i halsen hela tiden. En riktig jävla skit dag.
Och på allt det ligger en massa pluggande på mina axlar. Något som tar fruktansvärt mycket energi att bära på. Men ändå så har jag tagit mig igenom den här skoldagen. Jag har tagit mig igenom 2 timmars pluggande. Och just nu är jag helt slut.
Vill bara skrika för att allt är så fruktansvärt jobbigt. Jag vill ha min mamma här. Jag vill ligga och gråta i hennes famn. Släppa ut allt som är jobbigt.
Jag orkar inte leva så här.
Jag vill inte gå och sova.
Snart är det dags att gå och sova. En av dom värsta sakerna jag vet. Dom snurrande tankarna i huvudet, smärtan och ensamheten. Att känna en närhet som jag inte kan se. Att inte riktigt kunna sätta fingret på om närheten verkligen är där eller inte. Smärtan som kommer i vågor och slår imot mitt bröst. Dom snurrande tankarna som gör mig förvirrad och tom. Rädslan för att mardömmarna tränger sig på nästan varje natt. Rädslan för att just denna natt ska bli sömnlös. Att vakna med ett ryck flera gånger per natt.
Och nu är det dags att gå och sova. Så nu ska jag motvilligt stiga upp ur soffan, gå till toaletten och sedan krypa ner i sängen där dessa hemskheter väntar.
Gonatt.
Svårare än vad man tror.
Igår efter skolan när jag gick på stan med min kompis så stötte vi på hans kompisar. Vi stannade och pratade ett litet tag. Och det är så typiskt att jag dagen innan skrev om min känslighet här i bloggen, ett inlägg nedan. För självklart började kompisarna dra "din mamma" skämt för full rulle. Och i mitt förra inlägg skrev att jag att skulle säga till dom personer som inte kunde stänga sin mun om just mammor i min närhet. Men i det läget då dom började dra "din mamma" skämt så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Kände mig helt tom och fick inte fram ett ord. Jag ville inte säga åt dom för jag ville inte att dom skulle skämmas. Jag tänkte totalt bara på deras känslor än mina egna. Vilket är väldigt typisk mig. Självklart tog jag åt mig, men ville inte att dom skulle skämmas.
Jag kommer inte stöta på dom personerna varje dag, men självklart vet jag vem dom två kompisarna var och har träffat dom tidigare. Och att säga åt personer som säger saker som gör mig upprörd är svårare än jag trodde. Det är inte lätt alls. För jag vill inte att man ska tycka att jag är någon dryg liten jävel.
Jag är extremt besviken på mig själv. Jag måste verkligen stå upp för mig själv och mina känslor.
Min känslighet.
Därimot så tål jag inte dagens "mamma skämt". "Men din mamma kan vara en hora." Tillexempel. Jag tål inte när man börjar prata om att drunkna. Jag tål inte när man pratar om att ens mamma är en pest eller jobbiga. I princip allt negativt man kan säga om just en mamma.
Och ska man gå ännu djupare in i min känslighet. Jag tycker det är jätte roligat att höra att jag är lik min mamma, att alla tycker hon är så vacker. Jag blir jätte glad. Men att jag själv inser att jag är lik henne, i både utseendet och sättet, så blir jag otroligt ledsen. Det är inte så att jag inte vill vara lik min mamma, för det vill jag, vem vill inte vara lika vacker som henne? Men att själv se mig i spegeln och inse att jag är lik henne. Att få höra att jag pratar som henne. Att veta att jag går som henne. Att veta att jag har hennes humor. Att veta att jag är lika godhjärtad som hon var. Det är otroligt jobbigt. Att veta att hon är med mig varje dag gör mig ledsen. För jag vet att hon hela tiden är där, men ändå inte. Hon är där, men jag kan inte prata med henne, jag kan inte hålla om henne, jag kan inte se henne. Och det är ju inte något folk runt omkring påminner mig om, som det ovanstående, utan det är något jag måste lära mig att leva med.
Jag tänker inte lära mig att leva med att höra negativa saker om mammor, höra skämt eller berättelser om att drunkna. Det är något folk runt omkring mig som måste lära sig att stänga igen munnen då det gäller negativa saker och skämt om mammor. Om att drunkna. Och om nu någon skulle glömma bort att stänga munnen eller inte vet att min mamma är död så säger jag till: Min mamma är död så jag vill inte att du säger sånt när jag är i närheten, det gör mig ledsen. Jag skulle verkligen uppskatta det.
Visst om just den personen skulle skämmas, men det är bättre att säga till på en gång, så att inte den personen går och säger massor om mammor och sen få veta att min mamma inte finns längre.
Låter jag knäpp eller låter det bra?
My favorite mistake.
Jag är trött, sliten och hängig. Jag har en hög med läxor framför mig. Hur ska jag orka? Tre- och fyrklanger, engelska, matte, historia, svenska. GAH!
Aja, det är väll bara att sätta igång. Jag vill inte sitta med dom i helgen så.
Min söta lilla farmor.
Min farmor är ändå lite söt. På kortet stod det "Grattis till förlovningen Felicia & Ante". Så säger farmor:
"Vad heter han egentligen, för vi har ju bara sagt Ante åt honom."
"Men snälla lilla farmor, han heter Andreas."
"Visst gör han det, jag var så osäker så jag skrev Ante, haha."
"Men snälla du, efter fyra år borde du veta vad han heter, hahahaha."
Det är inte så lätt ibland inte. Haha.
Här är farmor och min mamma. :)
Tears of joy.
Hade det bra hos Andreas också. Vi somnade väldigt tidigt för båda var mycket trötta. Så inatt har jag sovit 10 timmar! Varit hur pigg som helst idag. Och det behövdes, för idag hade jag mitt trummprov. Prov på hela A kursen. And here it comes! *Trummvirvel* .....Jag fick MVG! Och känslig som jag är så kom det en och annan tår. Löjligt. Men jag och min prestationsångest alltså. Blev så glad att jag äntligen bevisade för mig själv att jag är duktig! Andreas tyckte att jag var så söt när jag ringde efter provet och grät, han var så stolt över mig, hihi.
My beautiful drums!
Bara så ni vet.
Too late.
It's not too late, it's not tomorrow
Let go of the hate, let go of your sorrow
Inpatient raid, hoping to see you
Please don't escape, I want to hold you
Cause the one thing I have is a burden to bear
Remorse is haunting, I swear
Keeping the faith, but wonder of lonesome
Frustrated again, it feels so wrong
Restless wait for something that's over
Trying to rate, trying to be sober
I want to wake up with you
Hold me closer I'm here
All the things we been through
Before it's too late, be mine
By nightfall you call, I must be dreaming
Empty walls, empty feelings
A demon of fear kills the big wild
Shameful tears, soon it’s alright
I'm leaving tonight, the loneliest ride
Our love is gone for all time
Calling the cold ones
All I have
Now it's too late, now it's tomorrow
I cannot hate, let go of my sorrow
Read between the lines.
I woke up in the whiter past, distracting eyes
All is empty, they don’t see me
The silence echoes with a blast, endless cry
From the lonely, do they know me?
Hear me
Reaching for the comfort light
But I'm getting nowhere, searching time with the heart of mine, longing
The spill and no care, looking for signs, read between the lines
The ego's absent, still we try, to belong
Can we go there, to the vague sphere?
I’m able for some prize, don’t lie, you’re acting wrong
By shutting in the lone life
Smärta och negativitet.
Alla kan känna den smärta jag kände igårkväll. Alla kan känna att livet är meningslöst ibland. Tyvärr så kommer varje människa uppleva det.
Men att känna det varje dag är en helt annan sak. Har jag tur så slipper jag känna det en eller två dagar. Men det händer inte ofta. Och det är som MammaMelissa skrev till mig. Man måste låta sig känna all smärta och negativitet ibland också. Sitta och fundera varför man just mår som man gör i det ögonblicket. Förbannad, deppig, svartsjuk, ledsen, misslyckad. Ja, just dom känslorna man känner. Och stanna där, fundera på vad det är vad jag behöver.
"Just nu vill jag gråta och ingenting annat." Gör det då, gråt för allt vad du är värd och släpp ut det. Släpp ut ilskan dom kokar under locket, släpp ut svartsjukan som brinner i dig. Bara gråt och släpp ut det. Eller, "Just nu vill jag ha min pojkvän, min kompis, min pappa." Det är olika från person till person. Men stanna, känn efter vad som gör dig ledsen, känn efter vad du behöver just då och ta för dig av det du vill ha. Om just den eller det inte finns där, så gråt iallafall. Det är något som hjälper för mig, att släppa ut allting. Skrik om du måste.
Själv har jag mycket ilska inom mig. Av minsta lilla kan jag fräsa eller blir förbannad. Då är det nyttigt att gråta. Och varför inte köpa en boxningskudde att slå på. Slå ut sin ilska. Själv har jag mina trummor. Men tyvärr så används dom inte så ofta som dom borde göras. Något som jag funderar på att börja göra. Bara slå, slå och slå ut min ilska så att den inte går ut över fel personer. För det gör den tyvärr ibland.
Som jag skrev i det här inlägget. Jag är förbannad för att jag ständigt blir påmind om denna smärtsamma sorg. Blir förbannad för att den ständig knivhugger mig i hjärtat varje dag. Jag blir förbannad för att jag ständigt går och bär på en saknad tung som flera ton stenar på axlarna. Jag blir förbannad för att jag varje dag måste acceptera att min mamma inte kommer tillbaka. Jag är så fruktansvärt förbannad för att just min mamma skulle dö. Jag är förbannad för att just mitt liv skulle bli så smärtsam och meningslös.
Känn, gråt, släpp ut det.
När allt känns meningslöst.
Jag är förbannad för att saker är som dom är just nu. Jag är less på mitt liv. Jag vill vara lycklig, glad och jag vill må bra.
Jag har en underbar pojkvän som älskar mig för just den jag är. Utan han vore jag inte här just nu.
Jag har en fantastisk vän, Sandra, som alltid får mig på bra humör.
Jag har en släkt som älskar mig och får mig att känna mig speciell.
När man just känner som jag gör nu så är det svårt att hitta positiva tankar som får en att må bättre. Att jag just skrivit ner tre positiva tankar i mitt tillstånd är otroligt bra. Även om jag satt ett tag och funderade ut dom.
Det är otroligt viktigt att ha positiva tankar när man känner att man bara vill ge upp. Det krävs mycket arbete att kunna göra det. Men man får inte ge upp.
Mår jag bättre nu? Nej, utan jag måste snurra runt dom här positiva tankarna i huvudet om och om igen medans jag samtidigt fokuserar på något att göra. Sen mår jag bättre för stunden.
Det låter jobbigt, men när inte vill eller kan vända sig till någon i just det ögonblicket, så måste jag göra såhär.
The Darker Instinct.
Jag pussade nyss på min pojkvän. Han har skjutsat hem min halsvsyster och kusin för dom har varit på party. Så fick mig några pussar och kramar av honom. Så nu blev jag på lite mer bättre humör. :)
Så nu sitter jag och lyssnar på Takidas nya album. Dom är så underbara och jag älskar deras musik och texter. Har jag gjort i över fyra år nu. Och jag kommer aldrig bli less! En stoooooooor puss till dom!
Och jag såg nyss också att Fredrik, basisten, gått ner i vikt! Han längst till höger. För fyra år sen såg han ut så där och sen har han bara blivit rundare och rundare, och nu POFF har han gått ner i vikt igen. Bra gjort Freddan!
Att dom är snygga min pojkar! ;)
Mamma som irriterad.
Detta berättade min moster Anneli för mig nyss.
Mamma och hennes kompis var ute på krogen och en kille hade hängt efter henne hela kvällen och försökt ragga på henne. Hon blev less på honom och sa:
"Vet du vad det är för likhet mellan dig och en julgran?"
"Nää?"
"Det hänger snart färgade kulor på er båda två!"
Haha. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Bara att jag älskar min mamma så himla mycket och önskar att hon var vid livet just nu så jag fått höra vad hon skulle säga mer om just den här killen. Fått dela det med just henne. Tack moster för att du berättade det för mig. Det gjorde mig på lite bättre humör. <3
Du var modig mamma.
"Vad har du gjort med ditt hår?!" tjuter mormor.
"Jag har klippt av mig mitt hår mamma." säger hon och fortsätter flina.
Mormor ser beundrande på mamma.
"Att du vågar klippa så kort."
"Man måste ju våga lite och prova olika frisyrer." säger mamma och skrattar.
Sen hon började på frisörutbildningen tills hon började jobba som frisör fram tills hon dog så böt hon ständigt frisyrer och färger på håret.
Min mamma var mycket modig när hon levde. Den egenskapen har jag inte ärft. Jag vet inte vars min feghet kommer ifrån. För den kommer varken från pappa eller mamma. Om mamma inte hade dött kanske hon hade kunnat hjälpa mig att bli lika modig som hon. För jag önskar jag var lika modig som henne.
Här är det nytt.
Vad tycker ni då, visst är den fiiiin? :D
Deet är daags föör freedaaaags myyyyyyyys!
Vad händer ikväll då? Andreas kommer snart hit. Pappa ska ha sitt avangemang så jag ska hjälpa honom lite grann. Annars ska jag väll bara goosa med Andreas. En lugn fredag kväll kort och gott. Det ska bli skönt efter en häcktisk och jobbig vecka på skolan.
Mamma på fyllan.
Pappa, mamma och fyra andra av deras kompisar var på Grekland innan jag var född. Det hade varit en vild kväll och mamma var ganska så berusad. Dom kom tillbaka till hotellrummet och pappa släppte blicken från mamma i bara någon sekund. Sedan hörs ett KRASH! Där ligger mamma på golvet och blodig på benet, balkongdörren som var gjord av glas är i tusen bitar.
Jag sitter och flinar när pappa berättade detta. Bilden jag fick upp i mitt huvud var mig och Andreas och att det var jag som låg där på golvet med glasskärvor i benet och är alldelens blodig. För att just häva sönder en balkongdörr när jag är berusad är en typisk grej som skulle hända just mig. Jag är till och med lik min mamma på fyllan, haha.
"Min förälder är också död."
Dels från en tjej som är i samma sits som mig. Så nu "känner" jag ännu en person vars mamma gått bort. Jag har många i min omgivning som förlorat sin mamma. Och det är väldigt skönt att vända sig till dom ibland, dom som förstår vilka känslor och tyngder man går och bär på.
I min blogg skriver jag om mina känslor och funderingar kring min mamma. Och jag hoppas att utsatta personer som förlorat en förälder tar åt sig av mina ord och meningar och får en liten hjälp på vägen. Jag finns till om en utsatt person behöver lite hjälp på vägen genom sorgen. Vi är inte ensamma om det, tyvärr. Det finns så många unga personer som förlorat en förälder i tidig ålder och så borde det inte vara. Man behöver båda sina föräldrar och om inte, hjälp att klara sig igenom sorgen och kunna gå vidare "med" sin/sina föräldrar och må bra. Det är just det jag försöker att göra. Men det är babysteps och det tar tid. Men man måste vara stark.
Tack åter igen för alla fina kommentarer. :)
Mitt stora tomma hål.
Kramar, pussar, mamma-och-dotter stunder, shoppingrundor, samtal om pojkar? Ja, vad gör man med sin mamma? Jag har absolut ingen aning. Men ändå så saknar jag det varje dag. Jag saknar att se min mamma varje dag när jag kommer hem från skolan. Jag saknar att ha min mamma att vända mig till när allt känns jobbigt och meninslöst. Jag saknar att se min mammas leende. Jag saknar min mammas kramar. Jag saknar allt. Man kan säga att det är som att man saknar sin andra hälft.
Jag bodde i hennes mage i 9 månader. Redan då blir man ett min sin mamma. Hon var den första jag såg när jag kom ut. Min underbara och vackra mamma.
Jag fick spendera lite mer än 3 år med min mamma. Sen togs hon ifrån mig. Hennes död lämnade efter sig en förkrossad pappa och en förvirrad dotter. Och självklart mycket mer krossade hjärtan och själar. Sånt får bara inte hända! Jag blir förbannad varje dag för att just jag och mina nära skulle drabbas. Att just min mamma skulle dö.
Jag blir förbannad för att jag ständigt blir påmind om denna smärtsamma sorg. En sorg som knivhugger dig i hjärtat varje dag. Att bära en saknad tung som flera ton stenar på axlarna varje dag. Och att ständigt acceptera att min mamma är borta, hon kommer aldrig tillbaka.
Jag fick aldrig fylla det stora hålet med kärlek från min mamma.
Bankelibank.
Idag har mina humörsvängningar verkligen gått upp och ner. Ena minuten är jag hur deppig som helst, andra är jag glad och nästa förbannad. Usch. Och då är det ju jätte bra att sätta mig bakom ett trumsett. Ojoj. Men som tur var så var jag på glatt humör när lektionen var slut, för jag lyckades spela någolunda rätt, haha. Och när jag ändå skriver om trummor, jag glömde helt bort mitt prov idag. Fick jätte dåligt samvete men min trumlärare Hällis sa att det var lugnt, att det var många som missat det och att jag skulle få en ny tid. Så nu kan jag träna lite mer och vara mer förberedd.
Jag bakom trummorna i 9:an.
Jah hajj onth. :(
Nu ska jag packa, för Andreas ska nämligen hämta mig på en liten stund. Han ska få blåsa på min mage. :(
